Ett par snyggt slitna Levi’s, en svart t-shirt med tryck och ett driv i blicken. Den 1 mars 2007 klev Patric Backlund in på Hill+Knowlton för första gången. 15 år senare är det samma kille med samma brinnande intresse för subkulturer, teknik, fotografering, PR och skateboard som numera tar bussen från Finntorp till de nya lokalerna på Birger Jarlsgatan som man delar med systerbyrån Mindshare.
– Det är helt fantastiskt. Det har gått väldigt fort. Jag kommer ihåg första dagen jag klev in på H+K än i dag, säger Patric Backlund.
Patric, numera 58 år fyllda, har en gedigen livshistoria. Som fick en allvarsam start. Under andra världskriget kom hans mamma till Gotland som krigsbarn. Redan vid nio års ålder gick modern bort och Patric togs om hand av moderns fostersyster på Gotland.
Några år senare föddes intresset för skateboard, och övertygelsen att man ska ta sig an det man gör fullt ut och alltid våga blicka framåt, vara nyfiken och värna om harmoni i livet. Tydligt täljda bitar i hans livspussel genom åren – på och utanför kontoret.
– Det enda vi hade var skateboardtidningar, en enda bild på ett trick. Man tittade på bilderna förundrat, listade ut hur man skulle göra samma sak och så åkte man bara.
Intresset blev till en passion och efter påbackning av en kompis drog gänget till fastlandet för att tävla mot Sverige-eliten. Det gick vägen. De hävdade sig bra mot motståndet och var bland landets bästa åkare i början på 80-talet, en era med lätt-vals-tv och då Big Mac var en hel kostcirkel staplad på hög.
– Mest tävlade man mot sig själv, att sätta tricken, göra dem bättre och bättre. Vi visste inte att vi var bra på det vi gjorde men det var nog själva poängen.
Att Patric växte upp under brytpunkten mellan kollektivismens 70-tal och glada 80-talet är tydligt. Han pratar varmt om subkulturer, och slår ett slag för hur man utmanade staten och kapitalet från sin ramp.
– Vi ville inte rätta in oss. Vi var under radarn. De förbjöd ju till och med skateboardåkning på gator ett tag.
Vi hoppar av brädan ett tag och riktar blicken mot vardagen. Eller dess tre viktiga delar som Patric uttrycker det: familjen, jobbet och sina fritidsintressen.
– Jag har alltid sagt att minst två av dessa måste fungera för att jag ska må bra.
Då antar vi att jobbet känns riktigt bra nu med tanke på att du haltar lite lätt på grund av en skada?
– Det stämmer bra, skrattar Patric.
Tiden innan Hill+Knowlton arbetade Patric som frilansjournalist för IDG, IT-mediet som grundades i Boston på 60-talet och numera ger ut över 300 datortidningar runtom i världen.
– Jag fick höra i efterhand att det på byrån fanns en person som skrev mycket för våra techkunder och som hade slutat. H+K behövde hitta en ny skribent och då ringde Christian Lundgren upp mig. Han lät rätt diffus. Det var svårt att fatta vad han egentligen ville. Jag tänkte att han kanske ville att jag skulle frilansa. Något som jag inte orkade eller hade tid med. Jag ursäktade mig med att jag satt lite tajt till, kanske ”höras nästa vecka”.
Veckan därpå kom så samtalet. Och Patric fortsatte att skjuta fram det. Efter fyra veckor fanns det inget annat att göra än att vara extremt tydlig mot Patric.
– ”Herregud människa, vi vill ju anställa dig!”
– ”Jaha, varför sa du inte då?”
Efter en timmes lång intervju där fokus mest låg på en del gemensamma vänner lämnade Patric dåvarande kontor i Stockholms citydelar, utan att ha en aning om vad de ville.
Några dagar senare fick Patric träffa ett par personer han skulle få arbeta med. Med sönderrivna armar på grund av nyligen införskaffade kattungar reste han in igen. Åter igen hamnade fokus inte på tjänsten utan på vad som hade hänt.
Ni förstår. Det är lätt att gilla Patric.
– Jag var inte ett dyft klokare. Jag visste inte ens vad en PR-byrå gjorde.
Någon dag senare ringde det igen.
– ”Har du lust att träffa vår vd Bosse Albertsson?”
In på intervjun klädd i en hoodie med dödskalletryck klev så Patric.
– ”Det är så uppfriskande att se någon som är sig själv” sa han. ”Det här är jag sa jag”.
– ”Så vill du börja jobba här?, sa han”
– Det låter ju bra svarade jag, men jag vet inte vad ni vill att jag ska göra”.
– ”Har ingen berättat det för dig? Det är väl för att du är så trevlig att de glömt bort det svarade han mig då.”
Att Patric har fått vara sig själv är en av många anledningar till att resan med Hill+Knowlton fortsatt.
– Här hyllas individualiteten, att alla tillför sin unika sak till teamet. Det är en bra mix.
Patric listar tre saker till varför man trivs på Hill+Knowlton.
– Dels en familjekänsla, att du är välkommen direkt. Det har aldrig varit höga hästar eller någon som domderar. Team-känslan är så viktig, du har en tillhörighet redan från första veckan. Om du inte vet något, ”säg det”. Alla är väldigt villiga att dela med sig av det som man kan. Sedan är gemenskapen som finns på kontoret fantastisk. Alla färgar liksom varandra och gillar det. Du uppmuntras till att vara dig själv, tänka själv.
– Den tredje punkten är kunderna. Den ena dagen jobbar du med ett världsberömt glassmärke, fotograferar hela deras redaktionella kalender för Instagram, nästa gång pratar du med journalister om AI eller om bildskärmsteknik.
Vad är roligast på jobbet?
– Att vinna kunder. Att möta dem för första gången och sen leverera på det vi pratade om, pitchade, säger Patric som hoppas på positivt besked i någon av just nu pågående pitcherna som är ute.
En kunskapsinhämtning och nyfikenhet som väcks. Eller helt enkelt ”The Central Question” som det går under internt.
– Det är mycket av det som hela Hill+Knowlton bygger på. Fråga, fråga, fråga. Vad är det som är utmaningen, vad vill man ha gjort. Att förstå kunden, hjälpa kunden att hantera deras utmaningar och skapa resultat som har betydelse.
Inte oväntat nog är det sämsta i jobbet när en kund tackar för sig.
– Jag kommer aldrig vänja mig vid det. Det känns nästan som ett personligt misslyckande. Jag tror aldrig jag har varit med om att vi förlorat en kund för att vi gjort något fel. Men då och då händer det att det tas beslut utanför det vi kan påverka som gör att de organiserar eller satsar annorlunda.
Att få arbeta länge och nära kunderna ger mycket. Ja, allt enligt Patric.
– PR handlar om relationer. Det är sunt förnuft, relationer och att ha passion för det man arbetar med. Det syns direkt om du själv är intresserad. Du har mycket gratis då.
– De som har hamnat i samma kundteam som mig har jag alltid försökt hjälpa, lotsa och komma med tips och råd om hur man pratar med en journalist, vad man ska fokusera på, hur man skriver pressmeddelanden och artiklar, hur man kommer till poängen fort – av ännu större vikt i dag än när jag började. Nu måste rubrik och ingress sitta direkt.
– Jag ger aldrig upp. Hoppet är det sista som lämnar en. Ända tills den stunden vi får ett ja eller nej ”lever” det.